Vägen fram till konventionen

Vägen fram till en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har varit både lång och krokig. Den internationella handikapprörelsen har i många år arbetat för att de mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättning skall respekteras. På senare år har frågan också fått stor uppmärksamhet inom FN och andra internationella organisationer.

De stora och påtagliga förändringarna skedde dock först under 1980-talet. År 1981 utsågs av FN till ett internationellt handikappår. Det viktigaste resultatet av detta år var världsaktionsprogrammet för handikappade, som antogs av generalförsamlingen i resolution 37/52. Internationella handikappåret och världsaktionsprogrammet bidrog starkt till att åstadkomma framsteg på området. Båda lade tonvikten vid att människor med funktionsnedsättning har rätt att få samma möjligheter som andra människor och att få lika stor del som alla andra av de förbättringar av levnadsvillkor som är ekonomisk och social utveckling har lett till.

I världsaktionsprogrammet definierades också för första gången handikapp (som numera kallas funktionshinder) som ett förhållande mellan människor med funktionsnedsättning och deras omgivning. Detta innebar en märkbar förändring av synen på människor med funktionsnedsättning. I århundraden har funktionsnedsättningar ansetts vara en brist eller ett problem hos den enskilde individen. Tidigare var det den enskilde som var tvungen att ändra på sig för att kunna bli delaktig i samhället. Det förändrade synsättet brukar kallas för ”paradigmskiftet”. Numera anser man att det är brister i samhället som gör att en person upplever funktionshinder. Det är samhället som måste respektera och anpassa sig till människors olika behov och förutsättningar.

År 1987 arrangerade FN ett expertmöte om handikappfrågor. Expertmötet, som hölls i Stockholm, rekommenderade att generalförsamlingen skulle sammankalla en särskild konferens med uppgift att göra ett utkast till en internationell konvention.

Ett utkast till konventionstext förbereddes av Italien och lades fram för generalförsamlingen under dess fyrtioandra session. Ytterligare förslag till en konvention lades fram av Sverige under generalförsamlingens fyrtiofjärde session.

Vid dessa tillfällen gick det dock inte att uppnå någon enighet om behovet av en konvention. Många representanter tyckte att det inte behövdes ytterligare en konvention eftersom de dokument om mänskliga rättigheter som redan fanns garanterade människor med funktionsnedsättning samma rättigheter som andra människor. Eftersom representanterna inte kunde enas valde man till sist att i stället skapa ett dokument av ett annat slag. I resolution 1990/26 från den 24 maj 1990 gav rådet FN:s sociala utvecklingskommission i uppdrag att under sin trettiotredje session överväga att tillsätta en särskild arbetsgrupp med uppgift att utarbeta standardregler för delaktighet och jämlikhet för barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning.

FN:s standardregler för delaktighet
FN:s standardregler för delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning antogs 1993 och har varit ett enormt viktigt dokument för utvecklingen av mänskliga rättigheter för människor med funktionsnedsättning. Standardreglerna var inget juridiskt bindande dokument men innebar likväl ett moraliskt och politiskt åtagande, nämligen att anpassa samhället så att människor med funktionsnedsättning kan bli delaktiga på samma villkor som alla andra. Reglerna innehåller viktiga principer om ansvar, agerande och samarbete.

I standardreglernas 22 paragrafer preciseras:

  • vilka grundläggande förutsättningar som måste uppfyllas för att människor med funktionsnedsättning ska kunna delta på lika villkor (reglerna 1 – 4);
  •  vilka huvudområden som är väsentliga (reglerna 5 – 12);
  • med vilka medel man kan genomföra förändringar (reglerna 13 – 22).

FN:s resolution 2000/51
En milstolpe i arbetet för att funktionshinderfrågor ska behandlas som viktiga aspekter av de mänskliga rättigheterna är FN:s resolution 2000/51. I den fastställs att funktionshinderfrågor är en dimension av mänskliga rättigheter och att detta perspektiv ska ingå i FN:s arbete med att övervaka hur de mänskliga rättigheterna efterlevs. I första paragrafen i resolutionen erkänns ett samband mellan mänskliga rättigheter och FN:s standardregler. Detta innebär att standardreglerna accepterades som ett instrument i övervakningsarbetet.

Detta medför att funktionshinderfrågorna ska finnas med i alla de organ som bevakar hur FN:s medlemsländer efterlever de mänskliga rättigheterna och att standardreglerna kan användas för att tolka de olika mänskliga rättigheterna i relation till människor med funktionsnedsättning.

Konventionens framväxt
I början av 2000-talet höjdes återigen röster, bland annat från Mexico, med krav på att man skulle skapa en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det internationella arbetet med en konvention inleddes 2001. Fram till hösten 2003 handlade diskussionerna i huvudsak om behovet av en konvention. FN:s generalförsamling beslutade därefter att arbetet med en konvention faktiskt skulle inledas och inrättade en särskild ad hoc-kommitté som drev arbetet vidare. I arbetet har, utöver FN:s medlemsstater, den internationella handikapprörelsen och företrädare för olika organisationer deltagit.

Konventionen antogs av FN:s generalförsamling i december 2006. Den öppnades för undertecknande den 30 mars 2007. Samma dag undertecknade 82 länder, däribland Sverige, den nya konventionen. Konventionen trädde i kraft den 3 maj 2008, när 20 stater hade hunnit ratificera den.

Undertecknande och ratificering
Att en stat undertecknar en konvention innebär att staten visar att den ställer sig bakom innehållet i konventionen och har för avsikt att ratificera densamma.

Genom att ratificera en konvention betyder att ett land definitivt förbinder sig att följa den. Ratificeringen görs i de flesta stater av regeringen efter beslut i landets parlament.

I Sverige fattar riksdagen detta beslut, om konventionen kräver förändringar av svensk lagstiftning eller på annat sätt är av större vikt. När ett land har ratificerat konventionen är staten juridiskt bunden av konventionens innehåll.