Mer om de mänskliga rättigheterna

Ett av de första och mest centrala internationella dokumenten om mänskliga rättigheter är FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den allmänna deklarationen beskriver inte bara de mänskliga rättigheterna utan också deras bakomliggande centrala principer.

Sedan deklarationens tillkomst har det internationella systemet för skydd och främjande av de mänskliga rättigheterna byggts ut och utvecklats genom en rad konventioner, deklarationer och andra dokument som antagits av FN, Europarådet, Internationella arbetsorganisationen (ILO) och andra internationella organisationer.

Den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna, Konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna och Konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna utgör tillsammans vad som brukar kallas ”Bill of the human rights”. Tillsammans täcker de tre dokumenten hela katalogen av mänskliga rättigheter och dess bakomliggande principer. De tre dokumenten gäller alla människor. Trots detta förekommer omfattande diskriminering runt om i världen, även i Sverige.

FN och en del regionala organ, däribland Europarådet, har därför utarbetat specifika dokument som identifierar rättigheter i relation till olika målgrupper. Bland dessa dokument finns Konventionen om barns rättigheter, Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och den senast tillkomna Konventionen om rättigheter för människor med funktionsnedsättning.

De centrala principerna
I den allmänna förklaringens första artikel uttrycks den grundläggande principen ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. De mänskliga rättigheterna tillkommer alltså alla människor, utan åtskillnad, enbart av den anledningen att vi är människor. Att alla människor är lika i värde och rättigheter innebär också att alla människors behov är lika viktiga och ska ligga till grund för hur samhällen utvecklas. Vägledande tolkning för vad som behövs för att människor med funktionsnedsättning ska kunna nyttja sina mänskliga rättigheter i samma utsträckning som andra finns bland annat i FN:s standardregler om delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning.

Att de mänskliga rättigheterna är universella innebär alltså att de ska tillerkännas alla människor, utan diskriminerande åtskillnad på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person.

I arbetet för de mänskliga rättigheterna på såväl internationell som nationell nivå är principen om att de mänskliga rättigheterna är universella viktig. Enligt denna princip gäller de mänskliga rättigheterna alla och ska respekteras i hela världen, oavsett land, kultur eller specifik situation. På nationell nivå innebär principen bland annat att företrädare för stat, kommun och landsting aldrig får tolka rättigheterna olika eller ge dem olika vikt beroende på den enskilda personens kultur eller religion.

En annan central princip är den så kallade odelbarhetsprincipen. Att de mänskliga rättigheterna är odelbara innebär att alla rättigheter är lika viktiga, inbördes beroende av varandra, ömsesidigt samverkande och en del av samma helhet. Denna princip, liksom universalitetsprincipen, slogs fast av FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien 1993. Principerna har sedan dess upprepats och bekräftats i ett stort antal internationella sammanhang.